När hjärtat vill men förnuftet talar!
Min morbror begravs i dag och jag vill vara där, av hela mitt hjärta vill jag vara där, men det går inte. Jag får liksom inte ihop det, tid är numera en bristvara och gör ont i hjärtat. Jag kommer ju vara där, hålla min mosters hand, prata till henne, hålla om henne, gråta med henne, men i tanken, inte personligen på plats. Får vara så, får räcka så, tagit ett par dagar för mig att komma fram till detta, förlikat mig med det, men känns tungt, vansinnigt tungt. Är inte en resa man gör över en dag och är man väl där kan man inte bara komma med vändande post, jag fungerar inte så.
Så älskade morbror, är så ledsen för att jag inte tagit mig tid att hälsa på Er, nu är det försent, försent för att höra ditt glada skratt, se dina små egenheter, snicksnacka om än det ena än det andra. Vet att du varit och sagt hejdå, förstår det nu, såhär i efterhand att det var du <3, sov i ro, så möts vi på andra sidan en dag och tar upp där vi slutade.
Med kärlek <3