akillesmalamute.blogg.se

Om livet med polarhund, i vått och torrt, uppgång och nedgång, kärlek!

När verkligheten kommer i kapp ...........

Publicerad 2016-08-31 22:58:00 i Allmänt, Hundarna,

Sista veckan har jag mått skit, skit ..... Jag är närvarande men inte där, jag är lost, verkligen lost! Kommer på mig själv med att någon samtalar med mig men ser mest att munnen rör sig och lyssnar med ett halvt öra. Svarar något och ibland blir det fel, jättefel ..... Igår hade ångesten ett grepp om mitt hjärta, svårt att andas, svårt att fokusera, svårt att vara stilla, svårt att vara hemma. Tårarna bränner i ögonen till och ifrån, för tillfället mer till än ifrån!
Var på Zumba i måndags, tänkte det var bra o komma iväg o rensa huvudet för en stund. Har aldrig varit så ofokuserad och oaktiv någonsin på Zumban, jag älskar Zumban, jag var närvarande men inte där .....
 
På fredag åker jag upp till Stockholm, tjejmilen. Har sprungit 2 ggr sedan Göteborgsvarvet och finns dem som frågat mig vad jag ska upp på milen o göra. Meningslöst enligt vissa, som tror att jag inte kommer klara av loppet. Jag är bestämd, jag skall genomföra det, av en enda anledning, jag springer loppet för någon annan!
Behöver andhålet, komma ifrån, komma på andra tankar .....
Med mig har jag min älskade syster, hon ställde upp på mig. Har lovat henne att hon slipper springa, bara hon tar min rygga och håller mig sällskap över helgen, o det gör hon <3 GULD värt!
Vi kommer få en toppen helg ihop, var evigheter sedan, åååå längtar!
 
Kaili vibbar sedan förra veckan. Vi skall göra det 2 ggr i veckan ett litet tag, för att sedan gå ner på en gång i veckan. Hon är i behov av det, märks på gången. Ska plocka fram balansbollen så småningom, men är inte där än, har inte orken.
Denna prinsessa har sista dagarna slagit mig med häpnad. Hon är så språksäker och tydlig så jag blir alldeles varm i hjärtat. Var kom det ifrån?!
Hundmöten gör vi hur bra som helst, hade 4 stycken igår varav vi blev totalt utskällda av 2 små svarta saker ena gången. Kaili kör ner nosen i backen, precis vid passagen tittar hon upp lite snabbt för att lika snabbt trä ner nosen igen tills vi helt passerat. Överöste henne med beröm där och då, vilken grej, vilken tjej! Bakslag kommer, vet jag ju, men rider på vågen med henne just nu.
Hon har det lite tråkigt sessan, vi gör så gott vi kan. Inte enkelt när man är en mogen dam på 7 år med en unghunds hjärna. Hon är så lekfull så hälften hade räckt, men vi får tillgodose henne efter bästa förmåga. Hon kommer aldrig bli vuxen, har sin charm, men inte alltid helt enkelt <3
 
I morgon har jag första tillfället på fotokursen. Ser fram emot det väldigt, hoppas jag är med mer då!
Sarah och Simon drar till USA och jag tillsammans med lite andra härliga människor skall vara kattvakter. Så bered er på MaineCoon bilder framöver <3!
 
Nu vankas kudden!
//Gudrun
 
 

It's true

Publicerad 2016-08-29 18:49:35 i Hundarna,

Vissa dagar tar man små kliv uppåt för att åter falla ...
Men han är med mig, i en annan form 💙

Att sörja

Publicerad 2016-08-25 23:12:00 i Foto, Hundarna,

Har knappt sovit sedan förra lördagen. Vet inte vad som håller mig igång, men jag tuffar på, så sakteliga tuffar jag på. Hjärtat känns tomt, trasigt, itu, lungorna har varit utan luft, ögonen smärtat ...... jag föll, hårt och djupt, jag föll. Klamrat mig fast och så sakteliga så har resan upp börjat, men den gör ont, vansinnigt ont.
 
 
Vår älskade nallebjörn du var pigg, ovanligt pigg torsdag - fredag för 2 veckor sedan. Tänkte tyst för mig själv, av tidigare erfarenhet, att nu kommer smällen, nu kommer den ........
Lördag morgon var du sämre, markant sämre än tidigare och låg, inte märkbart låg, men jag såg det, jag kände det, jag läste det. Vi höll oss nära, nära varandra. Dit jag gick, gick även du <3 Den natten sov vi korta stunder, för du kom inte till ro. Du ville ligga nära och kom inte upp i sängen, skulle hjälpa dig, men gick inte, det gick inte ...
Jag tog mitt täcke och kudde och flyttade ut i soffan. Du kröp direkt upp och la dig, kom till ro för en stund, för att i nästa vilja gå ut, bakpartiet fastnade i soffan, jag fick hjälpa dig få det med dig. Du la dig för en stund ute, för att i nästa ögonblick vilja komma in, så höll vi på, hela natten, jag höll dig sällskap och ständigt övervakad, tätt intill eller lite på håll, när du så snällt bad mig. Söndagen gick i lördagens tecken. På kvällen satt jag på baksidan på trädäcket i solen när du helt plötsligt från ingenstans sluter upp bredvid mig. Du kör in din varma nos vid min hals och står så en stund. Där och då tog jag beslutet att nu är ditt lidande över, nu har du kämpat länge nog för oss, det är dags att ge dig den frihet du så väl förtjänar, och mitt hjärta gick itu. Håller om dig och efter en liten stund så släpper du mig, ger mig en puss på munnen och säger, det är ok matte, det är dags, tack  ....
Sov inget denna natten heller. Vi satt i soffan och höll varandra sällskap, du och jag!
 
 
Måndag morgon gjorde jag samtalet, det där samtalet man aldrig vill behöva göra. Vår veterinär hade fullt hela veckan men hon gjorde tid för oss, hon löste det. Jag står i evig tacksamhetskuld till henne. Jag hade i våras i ett av våra långa samtal lovat dig att du skulle få en sommar med sol och grönt gräs OCH att du skulle få somna in hemma den dagen det var dags. Det första löftet hade vi redan infriat och nu hjälpte mig Helena med att infria även det sista <3.
 

Måndagen tillbringade du vid mina fötter under tiden jag arbetade (hemifrån). Lunchen och kvällen tillbringade vi ute i gräset på baksidan. Njöt av varandras sällskap i väntan på morgondagen. Mycket gråt, samtal, värme, minnen och när min ångest var som värst så la du din tass på min arm och tröstade mig!
Det är ok matte, det blir bra!
 
Hampus med familj och Sarah var förbi en sväng och Sarah säger: Mamma nu är han ju bättre .... ja säger jag då, jag vet.
Där uppkommer tvivlen på att jag gjort rätt, skulle jag ringa Helena och ställa in. Du var ju fortfarande dålig fast bättre .... minns söndagkvällen och dina ord .... lät bli.
 
 
Natten till tisdagen så visade det sig att jag tagit rätt beslut och när tisdag morgon grydde så infann sig ett lugn, ett lugn över att jag stod fast vid mitt beslut och lyssnade till dig i söndags kväll, det var jag skyldig dig.
Det var dags <3
 
Likt måndag låg du hos mig när jag arbetade. Sista timmarna spenderade vi i köket på golvet tätt intill och ute på baksidan i en strålande sol. Smekte din mjuka päls, lade allt på minnet, strök dig med handen om och om igen. Begravde mitt ansikte och drog in din doft, förankrade den djupt, för att kunna plocka fram när saknaden blir för stor.
 
Har sörjt dig älskade vän, sörjt dig under en längre tid. När det stod klart att denna dagen en gång i närtid skulle infinna sig. Vi har verkligen levt här och nu, njutit, och sorgen har varit som ett ok på mina axlar. Har försökt att inte visa dig, men vet att du känt den. Den har inte varit där hela tiden, utan långt därifrån, men poppat upp med jämna mellanrum, för att påminna mig om att njuta av här och nu <3
 
Sorgen är det pris vi får betala för kärlek <3
 
Din matta i köket ligger kvar, känns som du är där, så den får ligga kvar. Platsen i soffan ekar tomt, men ser dig ändå där ibland, snusande på kuddhögen, eller armstödet! Promenaderna med Kaili har jag ju gått utan dig sedan en tid tillbaka, men tomheten när vi öppnar dörren för att kliva in är obeskrivlig. BackOnTrackfilten på jobbet ekar också tom, men även den får ligga kvar en tid, en tid. Kan höra dina tassar när jag öppnar kylskåpsdörren, matte vad bjuder du på nu, skillnaden är att det endast är Kaili som nyfiket kollar läget.
Kaili ja, har inte förstått förrän nu att Ni har varit i behov av varandra.! Hon förmodligen mer av dig än du av henne, ditt behov har varit jag. Er relation har för oss sett ut som att ok, vi bor under samma tak, men that´s it!

Hon har inte varit snäll alla gånger och du har fått mer än din beskärda del av hennes humör. Men du förstod henne, du vek undan, du gjorde vad som krävdes för att gå så konfliktlöst som möjligt ur situationerna med henne. Men hon sörjer dig likt oss och är allt annat än sig lik. Vi ger henne tid, den tid som vi alla behöver <3
När allt var över och jag gick tillbaka till baksidan så fann jag henne här, på DIN plats, vid ljuset jag hade tänt <3

Hör dina tassande steg om natten, jag hör dem. I natt hörde jag dem så tydligt så jag steg upp, gick och öppnade till baksidan, gick på toa, släppte in dig och stängde altandörren, kröp ner i sängen och försökte somna om, precis som så många nätter förr <3
 
Gråten kommer och går, gör ont, vi saknar dig så, för alltid i våra hjärtan <3<3<3
 
 
 To the moon and back <3
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Alaskan Malamutes

Är en "tjej" som bor i Småland med min familj och 1 Alaskan Malamute. Bloggen kommer till största del att handla om Kaili, vänner och vår vardag samt äventyr!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela