När verkligheten kommer i kapp ...........
Sista veckan har jag mått skit, skit ..... Jag är närvarande men inte där, jag är lost, verkligen lost! Kommer på mig själv med att någon samtalar med mig men ser mest att munnen rör sig och lyssnar med ett halvt öra. Svarar något och ibland blir det fel, jättefel ..... Igår hade ångesten ett grepp om mitt hjärta, svårt att andas, svårt att fokusera, svårt att vara stilla, svårt att vara hemma. Tårarna bränner i ögonen till och ifrån, för tillfället mer till än ifrån!
Var på Zumba i måndags, tänkte det var bra o komma iväg o rensa huvudet för en stund. Har aldrig varit så ofokuserad och oaktiv någonsin på Zumban, jag älskar Zumban, jag var närvarande men inte där .....
På fredag åker jag upp till Stockholm, tjejmilen. Har sprungit 2 ggr sedan Göteborgsvarvet och finns dem som frågat mig vad jag ska upp på milen o göra. Meningslöst enligt vissa, som tror att jag inte kommer klara av loppet. Jag är bestämd, jag skall genomföra det, av en enda anledning, jag springer loppet för någon annan!
Behöver andhålet, komma ifrån, komma på andra tankar .....
Med mig har jag min älskade syster, hon ställde upp på mig. Har lovat henne att hon slipper springa, bara hon tar min rygga och håller mig sällskap över helgen, o det gör hon <3 GULD värt!
Vi kommer få en toppen helg ihop, var evigheter sedan, åååå längtar!
Kaili vibbar sedan förra veckan. Vi skall göra det 2 ggr i veckan ett litet tag, för att sedan gå ner på en gång i veckan. Hon är i behov av det, märks på gången. Ska plocka fram balansbollen så småningom, men är inte där än, har inte orken.
Denna prinsessa har sista dagarna slagit mig med häpnad. Hon är så språksäker och tydlig så jag blir alldeles varm i hjärtat. Var kom det ifrån?!
Hundmöten gör vi hur bra som helst, hade 4 stycken igår varav vi blev totalt utskällda av 2 små svarta saker ena gången. Kaili kör ner nosen i backen, precis vid passagen tittar hon upp lite snabbt för att lika snabbt trä ner nosen igen tills vi helt passerat. Överöste henne med beröm där och då, vilken grej, vilken tjej! Bakslag kommer, vet jag ju, men rider på vågen med henne just nu.
Hon har det lite tråkigt sessan, vi gör så gott vi kan. Inte enkelt när man är en mogen dam på 7 år med en unghunds hjärna. Hon är så lekfull så hälften hade räckt, men vi får tillgodose henne efter bästa förmåga. Hon kommer aldrig bli vuxen, har sin charm, men inte alltid helt enkelt <3
I morgon har jag första tillfället på fotokursen. Ser fram emot det väldigt, hoppas jag är med mer då!
Sarah och Simon drar till USA och jag tillsammans med lite andra härliga människor skall vara kattvakter. Så bered er på MaineCoon bilder framöver <3!
Nu vankas kudden!
//Gudrun
