akillesmalamute.blogg.se

Om livet med polarhund, i vått och torrt, uppgång och nedgång, kärlek!

Att forma en draghund <3

Publicerad 2017-11-27 09:51:00 i Hundarna,

Har hela tiden sagt att om jag någon gång köper mig en draghund till, skall den tränas att gå själv.
 
Varför undrar säkert många men jag har under min tid som Malamuteägare haft hundar som inte velat gå själva. Med sällskap ja, men ensam nej! Varför blir det så kan man undra och jag har inte facit för det men det första jag pekar på är att mina varit för "duktigt" tränade i koppelgång. Så vid minsta motstånd har de backat ned och då blir man med automatik utan drag. Heike som var min älskade omplacering har under sin dragtid hos ursprunglig ägare gått i sällskap vilket oxå genererar att när han blev själv så hade han ingen större lust heller. Man har ingen ”hare”, vilket man inte ska behöva ha heller!
När man som draghund går i ett spann så har man väldig stöttning av sina kompisar. Man har någon annan att luta sig mot när man inte har någon lust eller man inte riktigt vet vad som  förväntas av en. De som har fler hundar har lätt en fördel där, att lära sin/sina hundar att dra. Dock inte om man vill ha en ensamgående.
  
Att gå helt själv är en helt annan sak. Något av det tuffaste en hund kan göra! Krävs en jädra skalle för att klara det! Det är mentalt utmanande och utmattande för de ska gå oavsett vad som händer på vägen!
 
Vart vill jag komma med detta, jo jag vill dela med mig av hur jag tänkt och gjort med Tuvaq.
 
Jag har själv kommit fram till att jag inte skall koppelträna honom överhuvudtaget förrän dragmomentet sitter. Så på inrådan av Tuvaq´s uppfödare så har jag använt sele på honom sedan han kom till oss. Har för övrigt fått fina råd och tips från hans uppfödare på tillvägagångssätt och tänk <3! Jag har alltid berömt honom när han gått framför och jag har ALDRIG belönat honom i selen mer än verbalt. Jag har heller aldrig hejdat honom när han legat på i selen, aldrig bett honom komma min väg. När vi varit ute i skogen på promenad så har jag helt enkelt väntat in honom om han har gått vid sidan av och inte fortsatt vår promenad förrän han gått främst. Han har redan hos uppfödaren fått träna på att ha något på släp och detta har vi fortsatt med under hela tiden. Vi har från start tränat stanna, framåt, höger och vänster! Just nu tränar vi på höger/vänster kant! Nästa steg är att träna på fält, inte ha någon väg att följa, utan Tuvaq skall följa min röst och mina kommandon!
 
Sedan kom vi då till det faktum att jag skulle dragträna honom på "riktigt". Började med att springa med honom i skogen, glatt tjoande och uppmuntrande. Gick hur bra som helst, han pinnade på så fint och kände via kopplet runt min midja när han drog på lite extra. Man blir så glad och stolt =)! Höger, vänster och stanna satte sig mer och mer och valen för Tuvaq blev enklare och enklare.
Sedan kom vi till cykel/kickbike momentet och gick fint första gången sen inte lika bra! Jag slet mina hår, hur tusan gör jag nu! Tusen Tankar genom huvudet! Tänk om han inte vill, tänk om Han vägrar gå, tänk om ....
 
Från start stod jag inte så mycket på kicken utan gick bredvid, åkte med kortare sträckor! Körde först runt kvarteret och successivt ökade vi på längden! Tålmodigt (även att man ibland var galet uppgiven och undrade vad det var för draghund jag hade köpt mig <3) väntade jag in honom, berömde vid varje tillfälle han gick fram, minsta lilla initsiativ berömdes! Sakta men säkert började vi vår resa, resan mot draghundslivet! Som längst har vi nu kört strax över milen! När vi väl kommer hem efter våra rundor, ibland korta ibland långa, så är jag väldigt noga med att ge honom tid. Tid för nedvarvning, stretchning, gos och smek och det viktigaste av allt, orden jag älskar dig <3! Han får alltid vatten uppblandat med godsaker, oftast kött, när han kommit ned i varv och detta har han nu lärt sig och väntar sig när vi kommit hem.
Vi kör på varierade underlag, lite asfalt (är ett måste pga att vi bor som vi gör), grusvägar och skogsstigar. Vi tycker båda två att skogen är roligast. Lite knixigt och trixigt men bra för oss båda!
 
VIKTIGT vetande!
Man får aldrig glömma att de måste tycka det är roligt, eller rättare sagt att VI ska ha roligt!
 
När jag tar fram selen så gör Tuvaq som sin far Is! De är så lika i sättet! Han springer o gömmer sig eller lägger sig platt på marken! Hela han säger nej med kroppen, men ögonen något annat! När han väl kommer ut o blir satt framför kicken så skakar han av sig en gång o sen är det fine, let’s go!
 
Han har gått från klarhet till klarhet och han gör mig så glad! Han är en otroligt glad och social kille som älskar det han gör och nöjer sig glatt med att få vara med! Vi har en lång väg kvar, alla moment skall på plats och fokusen bättras på, MEN vi är på god väg, väldigt god väg!
Har satt upp ett mål för oss, ett uppnåeligt sådant, kommer igen om det!
 
 
//Gudrun
 

Idag har jag tänt ett ljus!

Publicerad 2017-11-19 23:08:00 i Hundarna,

Ett väldigt speciellt sådant! Har sista dagarna haft besök av en vilsen och missuppfattad själ! Så har lovat att det är ok och att jag skulle tända ljuset för att visa vägen!
 
Har blivit tillsagd att lita på det jag hör och ser 💙
 
🌟⭐️🌟

Jag vet inte riktigt var och hur jag skall börja

Publicerad 2017-07-27 00:26:00 i Hundarna,

Så börjar från start sedan sist ....
 
Går inte en dag utan att jag har Heike med mig, inte en dag faktiskt. Saknaden är enorm och gråten en ventilationskran. När jag var på Polardistans så fick en bror till Heike och Akilles somna in. Hans husse har jag haft lite kontakt med under vår väg med våra fyrfota vänner och gjorde vansinnigt ont att veta att Devil inte heller finns bland oss. De tre musketörerna har åter samlats på en plats där de väntar på oss <3! Dagen D närmar sig och intalar mig att den bara passerar men vet att det inte blir så. Kommer krascha för ett litet ögonblick, men då kommer han vara där med sin nos i min hals så varm och mjuk och fylla mig med värmen 💙💔💙
 
I november, närmare bestämt 161107 föddes en kull med valpar uppe i Sulviken, den liksom bara dök upp. Dagen efter att vi lämnat Sulviken, dagen efter. I den kullen fanns en vit Malamutehanne som första gången jag såg honom på bild talade till mig. Jag sköt det ifrån mig men varje gång han syntes så fick jag den där känslan. Så allt eftersom tiden gick och saker fick mogna så var Håkan och jag överens om att vi trots tidigare bestämmelser skulle ha en kille från kullen. Tanken var på den vita men ödet ville annat .... Ventilerade med Sandra och till slut efter 6 veckor åkte vi upp till Sulviken, jag och Sarah, för att hälsa på dem. Några av valparna var redan placerade efter nogrant övervägande från Sandras sida. Rätt valp skall alltid till rätt hem, det hem som gör att just den valpen mognar och fyller den plats som köparen önskar. Det är ingen lätt uppgift för dem! Att sedan Team Snowquest lägger ner hela sin själ i att förbereda valparna till att bli de bästa individer och grundar för en stabil o trygg tillvaro innan de levereras är GULD värt, guld! Som valpköpare har man så mycket gratis tack vare Sandra, Michelle och Torbjörn så är lyckligt lottad 💞
 
I alla fall mycket tid spenderades i valplådan och ute på upptäcktsfärd  eller i valphägnet! Alltså det är 8 underbara individer! Var och en på sitt egna lilla sätt, ljuvliga så ljuvliga! Vi hittade ganska snart en favorit Sarah och jag, en flerfärgad väldigt cool o skön kille som sökte kontakt i stor utsträckning.
Vi var nästan alla valpköpare på plats och vi klämde o kände o ventilerade och umgicks, jättemysigt var det att få denna möjligheten! Vi hade en härlig helg med trevligt umgänge och var lite vemodigt att lämna för hemfärden.
Gick några dagar innan Sandra meddelade att nu var det bestämt, Tuvaq var för oss! Den vita hannen har fått stanna kvar i Team Snowquest och går under namnet Isbjörn. Jag har startat ett instagramkonto som heter alaskanmalamutetuvaq där man kan följa hans färd mot en ev. draghundskarriär.
 
I mitten av januari så for Håkan och jag upp till Sulviken en torsdag vid lunch. Passade oxå på att svänga in och tittat till vår tomt där vi skall bygga vårt krypin, längtar! Väl på plats sov vi några timmar innan vi sa hej till familjen Tellström och Sandras mamma Elisabeth som också var där. Vi fick stifta bekantskap med Tuvaq och tog med honom och Kaili bort från gården för att de fritt skulle kunna bekanta sig med varandra. Det tog väl typ 2 sekunder innan de var klara med varandra och vi strosade iväg en kort sväng. Tuvaq fick följa med oss in i stugan några timmar för o känna in oss och vi honom. Gick fint =)!
Sandra hade tidigare i veckan sagt att Tuvaq var klar hos dem, nu väntade han på oss. Hur bra det stämde fick jag bevis för när jag skulle sätta tillbaka honom till Isbjörn och Khaleesie. Han hade inget intresse av att gå in till dem, var ett big NONONO där. Fick skratta lite o så sa jag till honom att det är bara några dagar kvar sedan är tiden här till ända. Var som han lyssnade och fann sig i det. Resan hem gick hur bra som helst. Vi hade förberett oss på att stanna jätteofta o laddade med leksaker o tuggben men fick snällt finna oss i en sovande Tuvaq i stort sett hela resan ner 💙
 
Tuvaq har nu varit hos oss i lite mer än 6 månader och han är en stor och ståtlig kille! En jordad kille med gott självförtroende och lyhörd som få (om det inte är en löptid i närheten 😱). 
 
Kaili då, ja lilla prinsessan har sina dagar när hon är allt annat än glad och sen har hon sina dagar när livet leker! Hon har fått göra en seniorkoll o hennes värden är bra! Hon har även fått en ny smärtlindring (dyr som skam) och den är hon iaf gladare på så vi äter den! Hon ska även operera bort två knölar som hon haft ett tag, eftersom hon börjad slicka på den ena! Blir efter rötmånadsperioden är över!
 
Här kommer lite bilder ❤️💙
 
 
Over and out!
//Gudrun

Om

Min profilbild

Alaskan Malamutes

Är en "tjej" som bor i Småland med min familj och 1 Alaskan Malamute. Bloggen kommer till största del att handla om Kaili, vänner och vår vardag samt äventyr!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela