akillesmalamute.blogg.se

Om livet med polarhund, i vått och torrt, uppgång och nedgång, kärlek!

Många tankar, känslor och funderingar <3

Publicerad 2018-11-13 15:33:00 i Hundarna,

I våras var vi överens Håkan och jag, vi skulle skaffa oss en tredje malamute. Tuvaq behövde en lekkompis till lika en dragkompis. Håkan vill med oss ut igen, han saknar tiden med Heike och cykeln.
Fick av Sandra veta att hon tänkte para Khaleesi med en hane som heter Arrak. En ståtlig kille som jag haft ett gott öga till länge. Kan inte sätta fingret på vad men han har tilltalat mig.
Så i somras gjorde vi ett besök hos Åredalens hund och häst, som är ägarna till Arrak. Besöket gjorde vi mest för att Håkan skulle få en känsla för Arrak. Mötet gick bra och vi for därifrån med känslan av att om det blev tillräckligt med tikar i kullen och någon av dem skulle passa oss så var det här vi ville ta oss en valp. Khaleesi är ju Tuvaq´s mor och vi är väldigt förtjusta i vår "lilleman".
 
Parning gjordes och veckorna gick, ut kom 7 valpar, 2 tikar och 5 hannar. Hade sagt till Sandra att det viktiga var inte för oss att få en valp, det viktiga var att det var rätt valp för oss. Tiden gick och Sandra fick tid att stifta bekantskap med valparna och eftersom tiden gick så insåg vi att det förmodligen inte skulle bli någon tik till oss. Hon skulle nog behålla båda själv.
 
Kaili blev sjuk och resten vet ni, prinsessan är så saknad av oss, av oss alla. Hon är med mig i tanken mer än en gång om dagen och vissa dagar tränger sig saknaden på så jag har svårt att fungera. Tårarna rinner från ingenstans och luften i lungorna ebbar ut. Känner henne ibland, när jag som mest behöver henne. Konstigt det där, är som de vet <3<3<3 Älskar tillfällena och önskar de vore fler <3!
 
Sedan kommer ett mess med en valp, där Sandra meddelar att en av tikarna inte är ämnad för dem, utan att hon borde hamna hos oss. Tiken är en försiktig liten tjej som inte tar någon plats och risken blir därmed stor att hon inte får det hon förtjänar på en så stor Kennel. Sandra frågade hur jag kände inför henne och när jag såg henne var magkänslan god, nästan övermäktig.
 
Funderingarna drar igång, tankar och känslor, och saker som skulle varit på ett annat sätt, med andra förutsättningar .....
 
Vi skulle ha tre malamuter, Kaili skulle vara här, hon skulle vara med och fostra, hon gjorde det så bra sist. Vår älskade prinsessa är inte kvar, hon behövdes bättre någon annanstans och förutsättningarna är därmed andra. Denna lilla sak som plötsligt kan få en plats hos oss är INTE istället för Kaili, tanken var MED henne. Är det för nära inpå, orkar vi detta, här och nu, hur känner Tuvaq ...... många funderingar blev det.
 
Vi bestämmer dock att vi skulle hälsa på, se hur vi kände vid mötet, hur magkänslan visar sig, inte bara hos mig utan också hos Håkan och Baby (som hon hetat hos Team Snowquest)!
I ärlighetens namn, det sa inte klick, men kände ändå på något sätt att hon var ämnad för oss. Grubblerierna tog ny fart då jag har ett väldigt intensivt arbete med många skiftningar och kundbesök. Skulle denna lilla sköra varelse fixa detta. Håkan förtydligade morgonen efter besöket vad han kände och funderade kring just då, så fick ventilera med Sandra om våra tankar. Gick två dagar och plötsligt var Baby hos mig (ja jag vet, ni förstår mig inte, gör inget). Hon gjorde klart i att hon inte tyckte att hon hade fått göra sig rättvis när vi var där, hon ville till oss, hon påpekade det gång på gång, hon ville ha en ärligt chans. Berättade för Håkan och vi bestämde oss gemensamt för att göra just det, ge henne den chansen. Ringde Sandra och sa att jo självklart, Baby skulle till oss!
 
Vi for upp och tillbringade kvällen i Sulviken. Lät Tuvaq komma in så de kunde få lära känna varandra. Dock var det inte meningen då att de skulle knyta an till varandra för denna lilla varelsen hade inget till övers för den här stora killen som klev in i hennes liv. Inte heller Baby´s kullsyskon var förtjusta i honom så det slutade med att Tuvaq helt oförstående i vad som hände bad mig om att få gå ut igen. Så fick det bli. Framåt kvällen sa vi hejdå och satte oss i bilen ner till husvagnen i stugbyn. Vi såg en klar förändring hos Baby bara på de 30 minuterna ner i bilen. Väl där fick Tuvaq och Baby stifta bekantskap med varandra. Tuvaq sov i bilen den natten och Baby bredvid mig där vi delade kudde.
På morgonen hade Baby vuxit flera cm och vi fick göra oss redo för hemfärd 85 mil enkel resa. Resan hem gick över förväntan. Likt Tuvaq så var det inte ett pip på hela vägen och återigen vansinnigt glad över att hon gillar att åka bil. Väl hemma så tog vi oss lite tid på baksidan och stiftade ytterligare bekantskap med varandra.
 
Den lilla försiktiga damen har på sina veckor hos oss växt som individ något otroligt. Hon har fortfarande en hel del saker att arbeta med men allt har såhär långt gått över förväntan. Tuvaq har fått sig en ny lekkamrat och det röjs från morgon till kväll. Båda är outtröttliga och ser framför mig ett radarpar i vått och torrt. Saknar dock att Kaili inte är här och styr upp det hela, då Tuvaq är på tok för snäll. Men är kanske just det hon behöver en extra snäll kille som hjälper henne att växa och mogna.
 
Btw hon har efter lång tid fått sig ett namn, hon valde det själv. Hur kan hon gjort det undrar ni då, jo jag hade 3 namn som jag valde emellan. Hon kom inte på de två andra, men Nikki, då kom hon som ett skott. Så fröken heter Nikki <3
 
,
 
 
 
 
 

När marken rämnar och benen inte längre bär 💔

Publicerad 2018-09-28 13:52:56 i Hundarna,

 
Älskade prinsessa, saker blir inte som man tänkt eller vill!

Marken rämnade, benen försvann under min kropp, luften tog slut i mina lungor men tårarna faller än!

Jag skrek rakt ut, rakt ut i skogen, för var tvungen att få utlopp för min ilska, ilskan över sättet jag förlorar dig på! Jag visste att tiden var på väg att ebba ut, att klockan tickade allt fortare, att vi skulle enas om en dag, du och jag! Jag visste inte att det skulle bli såhär, att det skulle göra så ont (nu ljög jag, för det vet man, man vet det gör vansinnigt ont, ont att förlora sin bästa vän, sin själsfrände)!

Vi hade ett av våra viktigaste samtal!  

Jag lovade dig på fredagen redan, lovade dig att du skulle få gå, gå om det visade sig vara något som var svårt att råda bot på! Du nöjde dig med det, sa ok, då säger vi så! Strax efter sa du, jag Vill somna in hemma om det går, du tittade mig stint i ögonen,  klart du får svarade jag 💔💔💔

 Du har lärt mig så mycket, stått vid min sida, ledsagat mig i mångt och mycket! Talat till mig och visat mig vägen! Har så mycket att vara tacksam för när det gäller dig och har otaliga minnen jag bär med mig! Finns ingen som du som älskat allt och alla, välkomnat och trott gott om alla, i alla fall bland tvåbenta ❤️

Du lärde mig att livet är en gåva, att det inte finns så mycket att oroa sig för, att om en väg stängs finns en annan väg att följa istället!

Du lärde mig att lyssna, våga tro på det jag hörde och inte fundera så mycket ❤️

 Måndagen kom och du blev sämre! Vi for till veterinären i Jönköping då vår egen hade fullt! Prover togs och en röntgen på dina lungor! Provsvaren visade att du var fullt frisk, röntgenplåtarna visade något helt annat! När veterinären visade mig dem så ställde du dig framför mig, fäste din blick i min och visste då att jag var tvungen att infria mina löften från i fredags! Ringde Helena på Sävsjö Veterinärklinik, som gav mig det svar som gjorde att jag kunde infria hela mitt löfte!

Vi är många som saknar dig, du har satt djupa tassavtryck i våra hjärtan och givit oss hela dig, utan en tanke på dig själv utan bara omvårdnad gentemot oss ❤️

Tisdagen den 18/9 kl 17.30 låg vi på gräset i solen hemma på baksidan, du och jag tätt ihop! Många var där med oss i tanken med värme och kärlek! Smekte din päls,  viskade Jag älskar dig, vi älskar dig, ses snart igen, tack för vi fått låna dig, du går bara lite före ❤️

Jag kände dig gå 💔

Livet kommer aldrig mer bli sig likt!

För alltid i våra hjärtan, fri som fågeln ❤️

 
 
 
 

Att forma en draghund <3

Publicerad 2017-11-27 09:51:00 i Hundarna,

Har hela tiden sagt att om jag någon gång köper mig en draghund till, skall den tränas att gå själv.
 
Varför undrar säkert många men jag har under min tid som Malamuteägare haft hundar som inte velat gå själva. Med sällskap ja, men ensam nej! Varför blir det så kan man undra och jag har inte facit för det men det första jag pekar på är att mina varit för "duktigt" tränade i koppelgång. Så vid minsta motstånd har de backat ned och då blir man med automatik utan drag. Heike som var min älskade omplacering har under sin dragtid hos ursprunglig ägare gått i sällskap vilket oxå genererar att när han blev själv så hade han ingen större lust heller. Man har ingen ”hare”, vilket man inte ska behöva ha heller!
När man som draghund går i ett spann så har man väldig stöttning av sina kompisar. Man har någon annan att luta sig mot när man inte har någon lust eller man inte riktigt vet vad som  förväntas av en. De som har fler hundar har lätt en fördel där, att lära sin/sina hundar att dra. Dock inte om man vill ha en ensamgående.
  
Att gå helt själv är en helt annan sak. Något av det tuffaste en hund kan göra! Krävs en jädra skalle för att klara det! Det är mentalt utmanande och utmattande för de ska gå oavsett vad som händer på vägen!
 
Vart vill jag komma med detta, jo jag vill dela med mig av hur jag tänkt och gjort med Tuvaq.
 
Jag har själv kommit fram till att jag inte skall koppelträna honom överhuvudtaget förrän dragmomentet sitter. Så på inrådan av Tuvaq´s uppfödare så har jag använt sele på honom sedan han kom till oss. Har för övrigt fått fina råd och tips från hans uppfödare på tillvägagångssätt och tänk <3! Jag har alltid berömt honom när han gått framför och jag har ALDRIG belönat honom i selen mer än verbalt. Jag har heller aldrig hejdat honom när han legat på i selen, aldrig bett honom komma min väg. När vi varit ute i skogen på promenad så har jag helt enkelt väntat in honom om han har gått vid sidan av och inte fortsatt vår promenad förrän han gått främst. Han har redan hos uppfödaren fått träna på att ha något på släp och detta har vi fortsatt med under hela tiden. Vi har från start tränat stanna, framåt, höger och vänster! Just nu tränar vi på höger/vänster kant! Nästa steg är att träna på fält, inte ha någon väg att följa, utan Tuvaq skall följa min röst och mina kommandon!
 
Sedan kom vi då till det faktum att jag skulle dragträna honom på "riktigt". Började med att springa med honom i skogen, glatt tjoande och uppmuntrande. Gick hur bra som helst, han pinnade på så fint och kände via kopplet runt min midja när han drog på lite extra. Man blir så glad och stolt =)! Höger, vänster och stanna satte sig mer och mer och valen för Tuvaq blev enklare och enklare.
Sedan kom vi till cykel/kickbike momentet och gick fint första gången sen inte lika bra! Jag slet mina hår, hur tusan gör jag nu! Tusen Tankar genom huvudet! Tänk om han inte vill, tänk om Han vägrar gå, tänk om ....
 
Från start stod jag inte så mycket på kicken utan gick bredvid, åkte med kortare sträckor! Körde först runt kvarteret och successivt ökade vi på längden! Tålmodigt (även att man ibland var galet uppgiven och undrade vad det var för draghund jag hade köpt mig <3) väntade jag in honom, berömde vid varje tillfälle han gick fram, minsta lilla initsiativ berömdes! Sakta men säkert började vi vår resa, resan mot draghundslivet! Som längst har vi nu kört strax över milen! När vi väl kommer hem efter våra rundor, ibland korta ibland långa, så är jag väldigt noga med att ge honom tid. Tid för nedvarvning, stretchning, gos och smek och det viktigaste av allt, orden jag älskar dig <3! Han får alltid vatten uppblandat med godsaker, oftast kött, när han kommit ned i varv och detta har han nu lärt sig och väntar sig när vi kommit hem.
Vi kör på varierade underlag, lite asfalt (är ett måste pga att vi bor som vi gör), grusvägar och skogsstigar. Vi tycker båda två att skogen är roligast. Lite knixigt och trixigt men bra för oss båda!
 
VIKTIGT vetande!
Man får aldrig glömma att de måste tycka det är roligt, eller rättare sagt att VI ska ha roligt!
 
När jag tar fram selen så gör Tuvaq som sin far Is! De är så lika i sättet! Han springer o gömmer sig eller lägger sig platt på marken! Hela han säger nej med kroppen, men ögonen något annat! När han väl kommer ut o blir satt framför kicken så skakar han av sig en gång o sen är det fine, let’s go!
 
Han har gått från klarhet till klarhet och han gör mig så glad! Han är en otroligt glad och social kille som älskar det han gör och nöjer sig glatt med att få vara med! Vi har en lång väg kvar, alla moment skall på plats och fokusen bättras på, MEN vi är på god väg, väldigt god väg!
Har satt upp ett mål för oss, ett uppnåeligt sådant, kommer igen om det!
 
 
//Gudrun
 

Om

Min profilbild

Alaskan Malamutes

Är en "tjej" som bor i Småland med min familj och 1 Alaskan Malamute. Bloggen kommer till största del att handla om Kaili, vänner och vår vardag samt äventyr!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela