akillesmalamute.blogg.se

Om livet med polarhund, i vått och torrt, uppgång och nedgång, kärlek!

Många tankar, känslor och funderingar <3

Publicerad 2018-11-13 15:33:00 i Hundarna,

I våras var vi överens Håkan och jag, vi skulle skaffa oss en tredje malamute. Tuvaq behövde en lekkompis till lika en dragkompis. Håkan vill med oss ut igen, han saknar tiden med Heike och cykeln.
Fick av Sandra veta att hon tänkte para Khaleesi med en hane som heter Arrak. En ståtlig kille som jag haft ett gott öga till länge. Kan inte sätta fingret på vad men han har tilltalat mig.
Så i somras gjorde vi ett besök hos Åredalens hund och häst, som är ägarna till Arrak. Besöket gjorde vi mest för att Håkan skulle få en känsla för Arrak. Mötet gick bra och vi for därifrån med känslan av att om det blev tillräckligt med tikar i kullen och någon av dem skulle passa oss så var det här vi ville ta oss en valp. Khaleesi är ju Tuvaq´s mor och vi är väldigt förtjusta i vår "lilleman".
 
Parning gjordes och veckorna gick, ut kom 7 valpar, 2 tikar och 5 hannar. Hade sagt till Sandra att det viktiga var inte för oss att få en valp, det viktiga var att det var rätt valp för oss. Tiden gick och Sandra fick tid att stifta bekantskap med valparna och eftersom tiden gick så insåg vi att det förmodligen inte skulle bli någon tik till oss. Hon skulle nog behålla båda själv.
 
Kaili blev sjuk och resten vet ni, prinsessan är så saknad av oss, av oss alla. Hon är med mig i tanken mer än en gång om dagen och vissa dagar tränger sig saknaden på så jag har svårt att fungera. Tårarna rinner från ingenstans och luften i lungorna ebbar ut. Känner henne ibland, när jag som mest behöver henne. Konstigt det där, är som de vet <3<3<3 Älskar tillfällena och önskar de vore fler <3!
 
Sedan kommer ett mess med en valp, där Sandra meddelar att en av tikarna inte är ämnad för dem, utan att hon borde hamna hos oss. Tiken är en försiktig liten tjej som inte tar någon plats och risken blir därmed stor att hon inte får det hon förtjänar på en så stor Kennel. Sandra frågade hur jag kände inför henne och när jag såg henne var magkänslan god, nästan övermäktig.
 
Funderingarna drar igång, tankar och känslor, och saker som skulle varit på ett annat sätt, med andra förutsättningar .....
 
Vi skulle ha tre malamuter, Kaili skulle vara här, hon skulle vara med och fostra, hon gjorde det så bra sist. Vår älskade prinsessa är inte kvar, hon behövdes bättre någon annanstans och förutsättningarna är därmed andra. Denna lilla sak som plötsligt kan få en plats hos oss är INTE istället för Kaili, tanken var MED henne. Är det för nära inpå, orkar vi detta, här och nu, hur känner Tuvaq ...... många funderingar blev det.
 
Vi bestämmer dock att vi skulle hälsa på, se hur vi kände vid mötet, hur magkänslan visar sig, inte bara hos mig utan också hos Håkan och Baby (som hon hetat hos Team Snowquest)!
I ärlighetens namn, det sa inte klick, men kände ändå på något sätt att hon var ämnad för oss. Grubblerierna tog ny fart då jag har ett väldigt intensivt arbete med många skiftningar och kundbesök. Skulle denna lilla sköra varelse fixa detta. Håkan förtydligade morgonen efter besöket vad han kände och funderade kring just då, så fick ventilera med Sandra om våra tankar. Gick två dagar och plötsligt var Baby hos mig (ja jag vet, ni förstår mig inte, gör inget). Hon gjorde klart i att hon inte tyckte att hon hade fått göra sig rättvis när vi var där, hon ville till oss, hon påpekade det gång på gång, hon ville ha en ärligt chans. Berättade för Håkan och vi bestämde oss gemensamt för att göra just det, ge henne den chansen. Ringde Sandra och sa att jo självklart, Baby skulle till oss!
 
Vi for upp och tillbringade kvällen i Sulviken. Lät Tuvaq komma in så de kunde få lära känna varandra. Dock var det inte meningen då att de skulle knyta an till varandra för denna lilla varelsen hade inget till övers för den här stora killen som klev in i hennes liv. Inte heller Baby´s kullsyskon var förtjusta i honom så det slutade med att Tuvaq helt oförstående i vad som hände bad mig om att få gå ut igen. Så fick det bli. Framåt kvällen sa vi hejdå och satte oss i bilen ner till husvagnen i stugbyn. Vi såg en klar förändring hos Baby bara på de 30 minuterna ner i bilen. Väl där fick Tuvaq och Baby stifta bekantskap med varandra. Tuvaq sov i bilen den natten och Baby bredvid mig där vi delade kudde.
På morgonen hade Baby vuxit flera cm och vi fick göra oss redo för hemfärd 85 mil enkel resa. Resan hem gick över förväntan. Likt Tuvaq så var det inte ett pip på hela vägen och återigen vansinnigt glad över att hon gillar att åka bil. Väl hemma så tog vi oss lite tid på baksidan och stiftade ytterligare bekantskap med varandra.
 
Den lilla försiktiga damen har på sina veckor hos oss växt som individ något otroligt. Hon har fortfarande en hel del saker att arbeta med men allt har såhär långt gått över förväntan. Tuvaq har fått sig en ny lekkamrat och det röjs från morgon till kväll. Båda är outtröttliga och ser framför mig ett radarpar i vått och torrt. Saknar dock att Kaili inte är här och styr upp det hela, då Tuvaq är på tok för snäll. Men är kanske just det hon behöver en extra snäll kille som hjälper henne att växa och mogna.
 
Btw hon har efter lång tid fått sig ett namn, hon valde det själv. Hur kan hon gjort det undrar ni då, jo jag hade 3 namn som jag valde emellan. Hon kom inte på de två andra, men Nikki, då kom hon som ett skott. Så fröken heter Nikki <3
 
,
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Alaskan Malamutes

Är en "tjej" som bor i Småland med min familj och 1 Alaskan Malamute. Bloggen kommer till största del att handla om Kaili, vänner och vår vardag samt äventyr!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela