akillesmalamute.blogg.se

Om livet med polarhund, i vått och torrt, uppgång och nedgång, kärlek!

Gluten är ett gift

Publicerad 2016-01-28 06:05:00 i Allmänt, Hundarna,

och har sista dagarna insett det allt mer och mer. Har blivit överbevisad helt enkelt, och har inte medvetet varit försökskanin, det har bara blivit så. Så nu kommer jag leva så strikt glutenfritt det bara går.
Har ju tidigare berättat att jag lider av värk i händer och fötter. Fick i höstas rådet att sluta äta gluten och sagt och gjort, dit it! Har hållit det duktigt strikt om jag får säga det själv. Ända till mitten december och framåt, då har det slarvats, slarvats med både det ena och andra. Nu, NU, får jag sota för det, mina händer och fötter värker något så vansinnigt. Har inte fått sova riktigt på nätterna det sista och går varje kväll och lägger mig med mina torgvantar i BackOnTrack på. Ja vem ska jag skälla på, mer än mig själv! Men försökskaninen har nu förstått att det måste vara gluten som förstör mitt välbefinnande så nu är det strikt glutenfritt som gäller.
 
Heike har flyttat in i sitt BackOnTrack-täcke kan man säga. Han har det nätade och det är såååå bra. Vad hade vi gjort utan det och vibben, det är frågan. Det pissvädret som är ute just nu gör ju inte saken bättre varken för honom eller mig, morr! Dock så kan jag informera om att BackOnTrack är en fantastisk uppfinning och gör stor markant skillnad i Heike´s liv, och nej vi är inte sponsrade. Dock så har vi ett stort urval av deras produkter. Vi har fleesfilt, täcke, fingervantar, torgvantar, regntäcke, nättäcke, hasskydd, armbågsskydd, strumpor, jeppe en hel del av deras produkter har vi.
 
Vårt fantastiskt vackra vinterlandskap är ett minne blott och jag gråter inombords. Verkar som Kung Bore helt missuppfattat vad hans STÖRSTA uppgift i livet är  ......
 
Igår kväll så hade vi en sådan där skön pyssla om dag. Vi tog promenaden direkt efter jobbet för vi skulle vara hos Pia vid kl. 18. Vi hade lite tur för när vi kom hem så var det som himlen öppnade sig. Båda hundarna vibbades och sedan for vi hem och masserade lite en stund (bindvävsmassage). Heike fick ikläda sig sitt täcke och kvällsmaten delades ut. Vi tränade Heike´s bakparti med 10*sitt och stå (för att på så sätt "muskla" på den bakre regionen lite hoppas vi) och gör man en sak med Heike så får man göra samma sak med sessan. Sedan körde jag igång med operation kloklippning. Den har gått från smidigt, till mindre smidigt, till inte vilja klippa klorna alls, till att fly när klotången kommer fram, till att gå till mindre smidigt och nu är vi på smidigt igen. Kaili protesterar högljutt fortfarande men mer som att hon vill göra "ifrån" sig, eller helt enkelt bara för att hon måste ;)! För när vi väl har kommit till rätta på bädden så går det i ett nafs och vi är klara. Heike har också flytt klotången sedan ett år tillbaka men går också mycket lättare där nu, inget knorr över huvudtaget faktiskt <3!
 
I kväll så är det cirkelträning på programmet och i morgon så skall jag premiärspringa för första gången på x antal månader och sedan en gång till helgen. Börja föra träningsdagbok är nog ett måste för mig så jag har något att gå tillbaka till för att inse och förstå att jag faktiskt är igång ..... Några kilo lättare har jag iaf redan blivit på bara 1,5 vecka så ser fram emot att få en "slimmad" kropp till sommaren, hihihi! Vi får väl se hur det går med den saken, men löparrollen skall jag in i oavsett blir inte roligt i maj annars ....
 
Nej go vänner, jobbet kallar!
 
Var rädd om Er och STOR KRAM!
 
//Gudrun

I går förmiddag ljöd min telefon

Publicerad 2016-01-27 22:32:00 i Allmänt,

och jag hade inte möjlighet att svara just då, men så fort jag tog i telefonen för att stänga av ljudet så visste jag det var pappa och vad han hade på hjärtat. Fick en klump i halsen och tårarna steg. Sköt det ifrån mig där och då, tänkte att nu är du bra knäpp människa .... Senare på em/kvällen ringde han mig igen (skulle ringt honom men var en sådan där dag när det bara kommer en massa emellan). Hej sa han, jag har bud från Ellen, Werner gick bort i natt, och mitt hjärta brast. Visste det ju redan innerst inne om jag bara hade vågat lyssna på mig själv, det gör så ont, så galet ont!
Werner var en av min mammas bröder och vi stod varandra nära, även sedan mamma gick bort för 26 år sedan. Vi hördes av på telefon mellan varven och de har alltid hört av sig till pappa för lite snicksnack <3. När åldern tog ut sin rätt så har de inte haft orken för att besöka Sverige men telefonledes har kontakten ändå varit där. Werner har varit sjuk under en tid och man vet att dagen kommer men man blir lika ledsen oavsett. Werner har äntligen fått ro i själen och vila ut <3! Mamma har en bror kvar i livet och livet går sin gång. Vill det inte, man vill krampaktigt hålla kvar, men livet fungerar inte så. Man får inte välja och vraka, man får "bara" leva det.
 
Konstigt det där men de människor man bryr sig om befinner sig oftast väldigt långt bort <3
 
Kram var rädda om Er!
//Gudrun
 
 
 

Alltså allvarligt talat

Publicerad 2016-01-22 22:21:00 i Allmänt, Hundarna,

förstår Ni hur magiskt vackert det är ute. Som en saga, eller taget ur en naturbok. Älskar promenaderna tidigt på morgonen och sena kvällar där snön gnistrar så härligt i lampornas sken. Igår kväll så kände jag mig iakttagen på kvällspromenaden och tittade in snett vänster i en skogsdunge och där 10-15 meter in stod en hel flock med rådjur. De var nog 6-7 stycken i varierande storlek. Vi stannade upp jag och hundarna som inte brydde sig om dom ett dyft. Stod nog där i ett par minuter och vi tittade på varandra och var i totalt samförstånd. Pratade med dem lite granna men de stod alla tryggt kvar på samma plats. Sa hejdå och så gick vi hem åt. De här individerna gjorde min dag, blev både glad och varm i hjärtat av att ha fått möta dem där och då <3.
 
Har varit lite mycket av både det ena och andra ett litet tag, så Gudrun är sliten! Sådär sliten så det liksom inte är långt till gråt. Tror det räcker att någon säger bu vid rätt tillfälle så faller jag. Är en känslomänniska och önskar i mångt och mycket att man kunde stänga av dem ibland men se det går inte. Likadant så är jag humörs människa (väldigt långt mellan gångerna och krävs en hel del) och önskar oftast där och då att jag hade kunnat låsa in dem i en låda för att tas fram vid ett senare tillfälle. Dock så lärde jag mig iom min älskade mammas bortgång  för väldigt många år sedan att långtjurighet lönar sig ALDRIG, så explosivt och ut ur systemet så är det bra sedan <3!
 
Älskade Joakim är hemma igen för en mellanlandning innan har far till Champoluc i Italien. Härligt att få rå om honom lite och lyckligt lottad över att få ha haft honom hos oss 2 ggr på en månad, inte så vanligt! Han tillför så mycket glädje och kärlek den pojken. Det gör alla mina barn men har dem ju på hemmaplan (vilket jag är så tacksam för) och därför blir man lite "fartblind". Dock har jag många gånger fått stanna upp och nypa mig i armen för att förstå hur lyckligt lottad jag är med HELA min underbara familj omkring mig.
 
Kram och var rädda om Er!
 
//Gudrun
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Alaskan Malamutes

Är en "tjej" som bor i Småland med min familj och 1 Alaskan Malamute. Bloggen kommer till största del att handla om Kaili, vänner och vår vardag samt äventyr!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela