akillesmalamute.blogg.se

Vet faktiskt inte om jag berättat Heike´s historia från första kontakten till där vi är idag, gör det igen!

 

Kan börja så långt tillbaka som från 1a ggr vi var och tittade på dem som valpar. Heike är ju en av sju i den kull där Akilles kom ifrån. När vi var och hälsade på uppfödaren (gör ont att ens kalla henne det :(, jävla kärring, jepp nu har jag fått det sagt också) så var det tänkt att vi skulle ha en tik .... de var inte grå, de var svarta. Så efter mycket velande fram och tillbaka så bestämde vi oss för en hane istället. De var 3 gråa hanar och vi föll för Akilles (som 2 ytterliggare valpköpare gjorde, har vi insett i efterhand). Akilles var den av två som hade mer täckning än den andra, marginellt men det var därför vi föll för honom. Heike var den av de tre som var ljusast i ansiktet, mer nallebjörnslik. När dagen var kommen och vi skulle hämta hem Akilles så var vi den av de 3 valpköparna på de gråa hanarna som var först. Vi fick vara med på veterinärbesiktningen och valparna skulle hämtas in. Uppfödaren sa att vi tar Er först så slipper ni vänta. Sagt och gjort ut i bilen och så frågar jag henne vilken av dem som är vår. Då tittar hon på mig och säger följande: De e bara o ta en, de är ju identiska och lika till sättet alla tre. Varpå jag säger: Men alltså, det är ju 2 valpköpare till som tingat en grå, tänk om vi tar en som du lovat bort (att man inte där o då borde anat ugglor i mossen, eller när jag förskottsbetalade för min valp, oj och uj ....). Svaret kommer blixtsnabbt: Det är ingen risk, de har ingen koll, ta en ...... Tittar på Hampus och säger: du får välja .....Hampus sträcker in sina händer och lyfter ut Akilles, den som vi tingat från start, likt 2 andra valpköpare .....

Akilles historia avslutar jag här, för blir bara ledsen och mår dåligt över vad hans resa slutade med!

 

I alla fall, fick kontakt med 3 av valpköparna efter en tid och har följt dem med åren. En jan-feb dag så besöker Sandra och jag Heike´s husse som av olika anledningar inte skulle behålla sina båda malamuter. Minns det som igår .... Sandra går in först och sedan kliver jag in i huset och Heike kommer direkt fram till mig. Vi går in i köket och Heike följer efter och sätter sig framför mig, näst intill på mina fötter och tittar och tittar. Sandra säger till mig att han vet vart han vill .... mmm svarar jag. Vi lånar med oss Heike för han måste synka med Kaili. Allt gick bra dem båda emellan. Promenerade med honom eller rättare sagt han promenerade med mig, jösses vad han drog i kopplet .... Hade väl i stort sett bestämt mig för att han skulle få följa med hem men när jag lämnade tillbaka honom säger husse, glömt o säga en sak, han kan inte vara själv ..... Där och då innebar det att jag inte kunde ta med honom, han var tvungen att klara av att vara själv från dag ett.....

Månaderna gick och hörde inget mer så tänkte att allt var frid o fröjd, men så kom det ett sms i början på maj där tiden började tryta. Dock hade det hittat´s en kille som ville ha Heike men inte kunde ta honom just då, så ja han skulle MELLANLANDA hos mig tills nya husse var redo. Rörde sig om några månader, skulle ju gå, barnen slutade ju skolan och så .....

20 maj satte jag mig i bilen och åkte upp till Bratteggen och Tobbe (Sandra var inte hemma). Sov över där, satte mig i bilen 21 maj och åkte och hämtade Heike hos sin husse (den andra hunden hade lämnat helgen innan). När jag kom dit så följde han med mig i kopplet och hoppade direkt in i bilen utan problem. Satte mig i bilen och körde iväg för att hämta upp Jocke i Åre som skulle med hem då han var klar med sina skidlärarstudier. Var inte utan att jag grät en skvätt, tyckte synd om Heike, behöva lämna sitt hem <3, dock så var det nog så att han var klar där, har jag förstått i efterhand. Väl hos Jocke så fick jag ta ut Heike för han skulle få dela utrymme med Joakims alla saker i bagaget.

Joakim sa nästan med en gång till mig, mamma han har redan bondat med dig. Jag svarade honom snabbt att nä, det har han inte, det kan han inte, han skall vidare. Mmmm sa Jocke då, men han har bara dig för ögonen just nu i alla fall.

Heike hade lite laster med sig i bagaget, men inte värre än att de kunde åtgärdas. Dock fick jag avstå en Kebenekaisebestigning den sommaren för mina underben gick sönder .... Tilltänkt husse ångrade sig, ny eftersöktes utan resultat, resten vet Ni, han blev kvar <3, HAN BLEV KVAR!

 

Förmodligen var det bestämt från start att han skulle landa hos oss, tog bara lite längre tid!

 

Heike är min soulmate, en av mina bästa vänner, mitt allt (tillsammans med några till såklart)!

 

Heike är född med en C-höft som vi inte tills för ca 1,5 år sedan märkt så mycket av. Dock för 1,5 år sedan fick vi klart att han har artros båda höfterna och upp på ryggen. Vi har kämpat på, vi har traskat, vibbat, badat när vi haft möjlighet sommartid, tränat balansboll, masserat, mm. För några månader sedan så blev han hastigt sämre, och sämre, och sämre. Tydligen så det fungerar med atros. Heikes vänster bak är nu väldigt mycket ur funktion. Han är vart tredje steg ca trebent och mitt hjärta har gått sönder mer än en gång, och vet att det kommer en dag då den kommer gå mitt i tu. Dock har Akilles lärt mig att man skall leva här och nu, Kaili också btw. Så det är vad vi gör allt som oftast, tills man sitter där med tårarna i ögonen och inser att tiden rinner ut.

 

Alla säger att de säger till, visar när det är dags, kommer aldrig få den bekräftelsen av Heike. Hade en traumatisk upplevelse med Akilles och vill inte ha en likadan igen. Akilles var inte alls överens med mig och veterinären, han slogs verkligen in i det sista, han skulle inte gå, men fanns ingen annan väg att välja, vi hade kommit till vägskälet, det j-la vägskälet. Bär den känslan med mig än idag, vill inte en gång till, vill inte .....

Även att Heike måste ha ont, så visar han det väldigt sällan, väldigt sällan. Han har glimten i ögat, han viftar på sin svans och skuttar glatt med. Han vill busa och leka och jag får säga nej. Kaili förstår fullt ut att Heike inte är sitt forna jag och hon har lugnat ned sig väldigt. Heike vill en sak, hans kropp något helt annat ....

 

Vi har haft långa o djupa samtal och jag är fullt på det klara med vad han själv tycker och vill, beslutet ligger i mina händer, i mina j-la händer.

 

Har en schyst arbetsgivare som låter mig arbeta hemifrån på eftermiddagarna just nu, då han inte kan ta sig uppför och nedför trappen på jobbet. Värdesätter det väldigt! Har inte hjärta att lämna dem själva hela dagarna när jag arbetar, det är inte schyst mot någon av dem. Skulle kunna ta med Kaili men kan inte lämna Heike själv. Bästa lösningen just nu!

 

Idag har vi haft den bästa dagen på länge. Stött mer på sitt "onda" ben, men lugnt och sansat. Han har även stött på den när han kissat och lyft det högra benet för ett kort kort ögonblick. Han har varit lyhörd för när jag sagt till honom att ta det lugnt. Idag njuter vi lite extra av här och nu och I morgon är en annan dag!