Konstigt hur saker blir
eller egentligen inte så konstigt vid närmare eftertanke.
Kaili har förändrats, hon är fortfarande lika glad och sprallig mellan varven men på ett annorlunda sätt. Kan inte sätta fingret på det och förklara det, är bara en känsla jag har.
Hon följer mig i stort sett överallt hemma, hon vill leka på baksidan, hon håller sig i min närhet. Hon ligger inte längre inne i sovrummet, mer i tv-rummet och i soffan.
Jag bor ju hos Sarah och Simon sedan helgen, kattvakt till Nova och Fenix. Så på morgonen när jag kommer hem så ligger hon i soffan (precis som Heike) bredvid ytterdörren och väntar på mig. Hon blir tokglad när jag kommer in och får verkligen anstränga mig för att inte bli arg på henne, det är från 0 till 100. Hon tar plats i köket, sitter fint, eller ligger vid bortre änden av ön. Hon har inte lagt sig på Heike´s "sida" utan håller sig på den andra.
Promenaderna så skvätter hon för två, jag hon gör verkligen det, hon skvätter för Heike också. Slog mig redan första dagen hur det beteendet förändrades. Det är som om de skötte den uppgiften ihop, nu så blev hon ensam och då måste hon täcka upp för Heike också. Kan det vara så? Fungerar de så? Tycker synd om henne, hon tar på sig så stort ansvar plötsligt. Sedan det här med hundmötena, alltså som dag och natt och inser även där vilket jobb hon gjort under alla år för att få Heike att lägga fokus på henne istället för att lägga det på mötande hund, åh lilla hjärtat <3!
Heike ja, saknar honom så det gör ont, ont, ont och känns just nu som det aldrig kommer gå över. Vet jag ju att det gör, men kommer ta tid.
Saknar honom och att få köra handen genom pälsen på hans lena mage <3
idag har han legat med mig på kontoret en stund, blev varm i hjärtat och vågade knappast andas, ville behålla hans energi för en liten stund. Konstigt hurdan man är, hurdan jag är, fick skjuta stolen åt sidan så jag inte skulle köra på honom med den .... men hallå ... ja sån är jag <3
idag har han legat med mig på kontoret en stund, blev varm i hjärtat och vågade knappast andas, ville behålla hans energi för en liten stund. Konstigt hurdan man är, hurdan jag är, fick skjuta stolen åt sidan så jag inte skulle köra på honom med den .... men hallå ... ja sån är jag <3
Är ju kattvakt denna veckan (och ytterligare några dagar längre fram i september). Bor hos dem och jag älskar det. De ger så mycket de här båda, av sig själva, utan att de är medvetna om det, tror jag. Eller så är de medvetna om det. De har gått från att hålla sig på sin kant (speciellt Nova), till att komma nära, stryka sig, sitta i knät, sova på min kudde, ligga bredvid, tala till mig med brrrr och mjau och bli kliade bakom öronen och på magen <3 Kommer kännas konstigt när denna resan är över, för man vänjer sig snabbt vid de "små" liven. Så små är de ju då inte, eller Nova är väl inte så stor men Fenix har vuxit hejdlöst. Han väger nu 8 kg och är inte färdigvuxen än på ett tag!
Sarah och Simon i San Fransisco
Fenix högst upp i klösträdet
Nova på TV-bänken och tycker jag ska ta ned fjädern och leka en stund.
Administrationshjälpen då, jo vi får in lite nya kunder allt eftersom. Trevligt tycker jag, och älskar att arbeta med detta. Är något alldeles särskilt när man får gå sin egen väg och ta sina egna beslut och bära ansvaret utifrån det.
Finns en tjej som heter Sandra Nyberg som är uttagen till landslaget i bågskytte. En genomgo tjej, tillika fru och 2-barnsmamma. Hon brinner verkligen för det hon gör och hon är så duktig. Sandra skall om någon vecka åka till Dublin och delta i VM, hon bär så snyggt upp min logga och profilerar den utåt, tacksam för detta är jag!. Önskar henne verkligen all lycka till!
Nope, it´s time for som walk with my princess <3
Njut av dagen, vänner!
//Gudrun