I går förmiddag ljöd min telefon
och jag hade inte möjlighet att svara just då, men så fort jag tog i telefonen för att stänga av ljudet så visste jag det var pappa och vad han hade på hjärtat. Fick en klump i halsen och tårarna steg. Sköt det ifrån mig där och då, tänkte att nu är du bra knäpp människa .... Senare på em/kvällen ringde han mig igen (skulle ringt honom men var en sådan där dag när det bara kommer en massa emellan). Hej sa han, jag har bud från Ellen, Werner gick bort i natt, och mitt hjärta brast. Visste det ju redan innerst inne om jag bara hade vågat lyssna på mig själv, det gör så ont, så galet ont!
Werner var en av min mammas bröder och vi stod varandra nära, även sedan mamma gick bort för 26 år sedan. Vi hördes av på telefon mellan varven och de har alltid hört av sig till pappa för lite snicksnack <3. När åldern tog ut sin rätt så har de inte haft orken för att besöka Sverige men telefonledes har kontakten ändå varit där. Werner har varit sjuk under en tid och man vet att dagen kommer men man blir lika ledsen oavsett. Werner har äntligen fått ro i själen och vila ut <3! Mamma har en bror kvar i livet och livet går sin gång. Vill det inte, man vill krampaktigt hålla kvar, men livet fungerar inte så. Man får inte välja och vraka, man får "bara" leva det.
Konstigt det där men de människor man bryr sig om befinner sig oftast väldigt långt bort <3
Kram var rädda om Er!
//Gudrun
