När man kommer till insikt och förstår
att åldern tar ut sin rätt och jag, JAG får acceptera det. Heike är BARA snart 10 år och i mina ögon ingen ålder. Men så var det någon som så vist skrev till mig, med tanke på att han är en AT-hund så är det en hög ålder. Jag sög på dem orden för ett ögonblick och jo så är det nog. Med tanke på varifrån han kommer, vilka förutsättningar som skapats honom från starten utav någon som gjorde dem för pengarna och inte för att avla fram en frisk hel ras, så jo 10 år är en hög ålder!
Det svåraste för mig är att jag inte har velat se att han inte hänger med lika friskt ute längre, att han saktar in på stegen, att han gärna hoppar över en promenad mellan varven, det är så tomt, och känns så konstigt, så svårt att acceptera. Dock så har jag tagit mig själv i kragen och vi går långsammare när vi är ute ihop, vi går inte så långa sträckor, vi uppsöker mjuka underlag, hoppar över de långa promenaderna med Heike, tar dem med enbart Kaili .....
Jag har äntligen förstått att jag har en pensionär i mer än bara draget, jag har en pensionär mitt i livet <3!
Har gjort verkan på honom, han går bättre och känns inte riktigt lika sliten, så det är såhär vi får ha det, ge den älskade pensionären det han behöver, ro <3!
Här händer för tillfället inte så mycket, går mest och längtar till mars, skall ut på ett äventyr då och ser fram emot detta väldigt. Kommer dock kännas konstigt att resa själv denna gången men det fixar jag, tror jag, äh det gör jag! En dröm som jag haft i några år kommer äntligen att få bli av, yeaye!
Ska bli kallt några dagar framöver och känns så skönt, solen tittar fram och stjärnklara nätter, mmmmm!
Nej nu väntar kudden!
Take care, hugs!
//Gudrun
