När längtan är så stor
så den blir övermäktig då vill man bara krypa ned under täcket och försvinna bort en stund.
Är dessvärre inne i en känslosam period, har hänt en del, händer en del, och funderar kring vad som skall hända. Idag har det varit värre än på länge och får väl skylla på ålder, övergångsålder, hormoner, ja jag har ingen aning men lägger det bakom mig när huvudet får sjunka ned på kudden och John Blund gör sitt inträde.
I onsdags fick jag köra Heike akut till Jönköpings Djursjukhus. Det som inte borde kunna hända, eller får hända, hände. Han lyckades ta sig in i fodertunnan. Hur står vi alla väldigt fundersamma till. Tunnan är av tjock plast med världens trögaste lock, knappt så jag själv lyckas öppna den, men Heike gjorde det. Tunnan har stått där i alla år, han har aldrig brytt sig om den men i onsdags så ..... Hur mycket han lyckats få i sig, ingen aning, men han åt tills det inte fick plats mer. När Jocke kom hem låt han nöjd mitt i alla maten, så han nådde botten. Visade sig även på röntgenplåten när vi kom in, hans magsäck var förstorad minst 3 ggr. Fanns liksom inget töjbart någonstans och skattar mig lycklig att vi inte lyckades framhäva kräkning när vi var hemma och som de ordinerade. När magen är så full och man framkallar en kräkning så blir risken väldigt stor enligt vet att magsäcken spricker ..... Heike fick ligga kvar över natten och jag åkte därifrån med en väldig ångest, arg på mig själv att detta kunde hända, och en vansinnig oro över hur det skulle sluta.
Torsdag förmiddag ringde de vid 10-11 tiden (inte enligt vår överenskommelse, så mitt hjärta slog dubbla slag och pulsen skall vi inte tala om) och meddelade att de önskade att jag hämtade hem Heike vid 16 då han var väldigt orolig och stressad. De ansåg att han hade det bättre hemma och läget var stabilt. Han hade fortfarande vansinnigt mycket mat kvar i magen och gaser i tarmen men de valde ändå släppa honom.
Behöver nog inte säga att Heike blev superglad att se mig och än gladare när jag tog fram selen och han förstod att han skulle få åka med hem <3!
Noggranna hemgångsråd att följa fick vi och förmaning att inga långa promenader nu, bara många och täta.
Slutet gott allting gott!
I fredags så hade grupperingen WBS (Women business school) avslutning. Där och då fick jag veta att jag klarade tentan på utbildningen för styrelsearbete, wohooooo! Fick dock fråga om det verkligen var sant för jag var väldigt säker på att jag kuggat, men jo jag var certifierad, skööööönt!
Kommer sakna tjejerna galet mycket, vi är ett tajt gäng och känner att vi kan ventilera precis vad som helst med varandra. Rätt skönt när man kan säga till dem att om jag någon gång hamnar i problem så kan jag ringa vem som helst av dem och be om råd och hjälp, och alla säger likadant, tryggt!
Dock så skall vi i egen regi försöka hålla ihop gruppen och det kommer vi att fixa. Första gången är nu i november då vi skall sammanstråla för en eftermiddagsficka på ett av företagen.
Detta år med dem har gett mig massor, och allihop är lika delaktiga till min utveckling, visst är det fantastiskt!
Helgen har förflutit, har fixats och donats hemma en del. Umgåtts med familjen, middag med Hampus och Johanna igår och Sarah och Simon idag. Kattvakt till vackra goa Nova igår så härligt. Var och hämtade hem henne till oss igår kväll och fick vara med oss ett par timmar. Jo en sådan katt eller två skall jag ha framöver helt klart. Ska se om jag så småningom kan lyckas med det omöjliga, sammanstråla en katt och en malamute. Återkommer med tankarna kring detta längre fram i vinter :)!
Nu så skall kvällsrundan med hundarna göras och sedan blir det kudden. I morgon skall jag packa och göra mig redo för avfärd mot Sulviken. Kommer ha med mig minsta möjliga upp för att spara på packningen. Längtar som en tok, lääääännnnggtar <3!
Var rädda om Er och stor KRAM!
//Gudrun
