akillesmalamute.blogg.se

Vi hade en incident med Heike för ca 2 dgr sedan, och den upplevelsen vill vi gärna slippa en gång till. Ovissheten att inte veta vad som hände och varför gör att orosklumpen i magen inte vill släppa. Har lärt mig med åren och tiden att det handlar om att ta vara på nu´et. Vara och leva här och nu, kan vara nog så svårt att uppfylla men nog så viktigt. Vi är bara till låns, för ett litet tag, och har alla ett syfte att fylla. Hade en arbetskamrat som på ett vist sätt sa till mig: - Gudrun, vi dör bara en gång! Förvisso stämmer inte detta riktigt med min filosofi, men med just detta livet så är det så!

 

Jag satt och jobbade sent och Heike låg i sin säck ett litet stycke bort. Plötsligt börjar han att hosta, sådär som man gör när man har fått något i halsen. Det hade han ju inte, eftersom han säkert legat i säcken en timma och sovit. Han slutar inte varpå jag reser mig och går runt köksön och frågar honom om allt är bra. Han slutar hosta och när han ser mig reser han sig hastigt upp och rusar fram till mig. Svansen mellan benen, öronen fällda bakåt och låg kroppshållning trycker han sig tätt, tätt intill mig, sådär så man upplever att han vill krypa upp i knät, så stor han är. Jag går undan ett litet steg och han är snabbt efter, släpper mig inte.

Sarah kommer fram och undrar vad som händer, samtidigt som jag håller om i princip hela Heike. Blicken är tom och han är svajig men vill inte lägga sig ned. Sarah blir jätteorolig och säger att han ser jättekonstig ut, som om han vore borta, vilket jag redan upptäckt. Andningen märker man knappast av, men den är där såklart, och jag fumlar efter pulsen på hans bakben, känns som vanligt.

- Vi måste göra något säger Sarah .... och jag svarar, - jag vet, men vad ..... Vad gör man i en sådan här situation, man står handfallen, ingen lösning någonstans. Kasta in honom i bilen och lämna honom ensam i bagaget var inget alternativ, hade inget tjänat till, hade bara inneburit stress. Det enda vi kunde göra var att finnas där för honom, i det han just då upplevde. Hålla om honom, tala lugnt till honom och stryka honom med handen. Det som kändes som en evighet varade kanske i max 1-2-3 minuter, sedan var han tillbaks. Inte till fullo tillbaks, men blicken, andningen var där och han lyssnade när vi pratade med honom.

Släppte ut honom på baksidan för att han skulle få lite frisk luft, han gick bredvid mig hela tiden, vek inte från min sida. Följde mig in igen där vi tog en paus, för att återigen en stund senare gå ut en sväng, frisk luft gör nytta tänkte jag.

 

Han har sedan dess varit sig hyfsat lik, mer närgången inpå mig men aptiten är densamma. Skall i nästa vecka beställa en seniorkontroll av honom, ta lite prover och lyssna på hjärtat. Inte för att jag vet om det gör någon skillnad, men då har man gjort det man har kunnat. Dock har vi talats vid Heike och jag, och han skall bli gammal ihop med mig, riktigt gammal, den överenskommelsen har vi, så det så! Inga mer skrämselincidenter, nej tack!